Ibland så undrar man ju varför i hela världen man håller på. Varför man lägger ner alla dessa timmar på det där som varje dag kanske inte är sådär fantastikt roligt.

 

Men så finns det stunder då man blir påmind. När man helt plötligt förstår varför. Stunderna då denna kraft jag inte kan sätta ord på är det ända som betyder något. Faktum är att det inte finns något annat i hela världen som kan få mig att känna samma lycka (och besvikelse). För idrottens jävla språk är fan det starkaste jävla språket, och så kommer det alltid vara för mig.

 

Nu tackar jag för denna säsong. Den har varit min lärorikaste hittils. Nu tar jag semester ett par dagar, sen börjar uppladdningen. och alvaret inför nästa.